PRESTATIONS-PRINSESSA - ETT VAL ELLER EN “OBOTLIG SJUKDOM”?

“Apor läser inte filosofi!” sa Kevin Klines karaktär Otto i fantastiska klassikern “En fisk som heter Wanda”; 1989. Jamie Lee Curtis / Wanda säger: “Jo, det gör dom Otto. Dom FÖRSTÅR bara INTE”. I det här scenariot är jag Otto.

De sista två dagarna i min rehab har varit brutal. Resultaten har uteblivit, jag upplever att jag mår sämre och sämre - trots massiva insatser - och kan inte för mitt liv förstå varför? Jag har läst på, gjort övningar och hållit mig till en oklanderlig rutin för mitt rehabarbete i TIMMAR VARJE DAG. Vad gör jag för fel?

Ser ni det? Jag såg inte. Behövde hjälp (företagshälsa, PT, nära och kära). Svaret: “du har lagt prestation och perfektionism i din återhämtning och straffar dig själv när det inte går exakt som du tänkt - precis som du gör i jobb och privatliv. Det är ingen skillnad - därför blir du inte frisk.”

Jag gjorde fel. Missade hela poängen: att jag själv - på riktigt - måste befria mig från prestationsångest och krav. “Släppa kontrollen. Sänka kraven. Vara snäll mot mig själv.”Jag har precis insett att jag är SKITDÅLIG på det här. BLÄ! Fast jag gjorde “precis som det står i boken”. Suck!

Ljusglimten i mörkret är dock att kanske detta i alla fall kan bli en nystart? Insikten att jag missuppfattat doktorns order? Acceptera det faktum att jag nu måste dra i min inre nödbroms och stoppa mig själv. Väcka min nyfikenhet och ödmjukhet inför nya kunskaper. Tvinga mig till lugn, analys och reflektion. För att få en djupare FÖRSTÅELSE för vad det faktiskt handlar om. Inte bara papegoj-inlära mig fraser utantill. Som Otto och hans apor när de läser Nietzsche.

Otto, karaktär i filmen “A fish called Wanda” från 1989. Tips!

Insikter = ketchupeffekten

Men tack vare utmärkt tredjepartsperspektiv fick jag äntligen ifatt insikten att jag faktiskt rört mig ganska långt ner på Helt Fel Väg! Insikten i dag är - håll i er:

“Att på ett logiskt sätt se behov av och lära in ny kunskap samt på ett disciplinerat sätt tillämpa alla steg i den givna situationen. Är ICKE samma sak som att på ett djupare plan kunna förstå, känna in och på ett individualiserat sätt förmå mig att ta till mig just det jag behöver för egen del”.

Förtydligande: min sjukdomsbild består i att jag försöker täcka mig med ett mentalt pansar, problemlösa och prestera mig ur alla typer av kris och konflikt som dyker upp i tillvaron. När krav och katastrofer på kort tid ansamlas och invaderar mig i en mängd och ett tempo som jag inte klarar av; hanterar jag den omöjliga situationen genom att Ta I Mer. Jobba Hårdare. Snabbare. Förlänga dygnet för att skapa utrymme för fler “arbetstimmar”. Sluta lyssna på kroppen. Bita ihop. “Jag får vila sen. När hotet är avvärjt”. Klassiker.

Eftersom jag sedan många år tillbaka försatt mig ett tillstånd av Överkänslighet för Stress på grund av För Hög Exponering dröjer det inte länge förrän jag börjar må dåligt. Huvudvärk. Utebliven sömn. Ont i magen. Förvandlas till ett känslomässigt trassel och pendlar mellan allt från vredesutbrott till gråtmildhet. Glömmer. Blir mer och mer disträ och ofokuserad. Kommer snart inte ur sängen. Uppgivenhet och meningslöshet. Igen. Suck.

Så när någon form av insikt i sakernas tillstånd infinner sig så sätter den rutinerade, flerfaldiga mästaren i utmattningsdepression igång Maskinen. Allt jag lärt mig om min sjukdom, bot och lindring: yoga, mindfulness, sömnskolan, tacksamhets-dagbok/bra bok, fysisk aktivitet, solljus, Ring En Vän mm… Allt detta är som vi vet Mycket Bra och gör - med rätt mental inställning - mycket gott för hälsan. Dock: i mitt uppskruvade tillstånd händer det som inte får hända. Jag gör ingen verklig insikt eller får någon djupare förståelse för mina behov utan kastar mig bara - tanklöst och desperat - från ett prestationsforum till ett annat. Jag har inte lyckats stanna upp tillräckligt länge för att söka grundorsaken till min sjukdom. Kraven, den outtalade men högst närvarande tidspressen samt en diffus skräck för framtiden. Styr allt. Jagad av en brinnande ångest klamrar jag mig fast vid yoga och meditation: som om jag byggde en mur mot fasan. Inte för att våga släppa taget och bjuda in verkligheten - med allt vad det kan innebära - trygg i min förvissning om att “vad som än kommer min väg så kommer jag klarar det”. I orubbligt förtroende för och tro på mig själv och min egen förmåga.

Till slut har jag byggt upp en tillvaro där jag ägnar fem, sex timmar varje dag åt “sunda återhämtnings-aktiviteter”. Med start i gryningen. Utan en minuts paus. Kötta kötta kötta. Vad fan håller jag på med?!

Räddningen: andra människor

Så: Tack vare samtal (= min öppenhet) med mina medmänniskor insåg jag tillslut att anledningen till - det jag uppfattar som - “mitt misslyckande" i min rehab handlat om ett fel-fokus från min sida och att jag återigen missat den stora vita fläck på min inre karta: BETEENDE och självmedkänsla.

Kort redogörelse aktuella tredje partsperspektiv-hållare: företagshälsovården:

• Läkare: privatliv större betydelse som sjukdomsfaktor än jobb? “Fysisikt: perfekta värden”

• Samtalskontakt rekommenderar: byt fokus till ett ursprung av kravlös lustfylldhet snarare än ångestdrivet tvång samt dra gifttänderna ur misstag och ouppfyllda mål. Samt var VÄNLIG och varsam med dig själv

• Personlig tränare: “framgångar/motgångar i enskilda träningspass oviktigt - goda resultat kan bara ses ÖVER TID” samt “lyssna in kropp och dagsform för att undvika överträning och mentalt dåligt mående och prestationsångest - återhämtningsbehovet varierar så ett träningsschema kan inte vara hugget i sten. Vid sjukdom = sänk kraven, fokusera på behandling samt träna främst för att behålla momentum - inte för att slå rekord och avancera.

KVÄLLSFRÅGOR 

• Vad har jag gjort bra i dag och vilka egenskaper visar det att jag har? 

Jag har tagit mig upp ur mörkret som inleddes i början av veckan, när depressiva symptom och ångest stegrade till rekordhöga höjder. Inte blev det bättre efter ett brutalt besök hos min nya samtalskontakt på företagshälsan. Brutalt tillika helt nödvändigt. Här fick jag mycket tydlig och konstruktiv feedback kring mitt sätt att se på motgångarna i mitt rehabarbete och min behandlare skrädde inte orden när hon pekade ut hur osunt min besatthet av mina “rehab-åtgärder” är samt hur elak jag är mot mig själv när jag pratar om mig själv: och exempelvis använder ord som “svag” och “misslyckad”. Även min PT gjorde reflektionen att “om du varit uppe sen sju på morgonen och kört järnet från moment till moment i sex timmar är det inte konstigt att du är helt slut på eftermiddagen. Du kunde lika gärna varit på jobbet!” Och som dottern så klokt sa: “det går att lägga prestation i allting”. Nu hade jag gjort det igen alltså. Till min tröst mindes jag plötsligt att jag inte är ensam; i höstas var jag på en utmärkt föreläsning med allas vår älskade Babben Larsson. Hon föreläser bland annat om sin utmattningsdepression från förr och berättade om att även hon tillhör de högpresterandes skara. När hennes sjukskrivning kom och hon skulle vara sjukskriven och “vila” fick hon tipset att skaffa hund. Husdjur kan bidra med många dokumenterat positiva hälsoeffekter som oxytocin-alstrande närhet, glädje..! …även möjlighet till regelbundna promenader med mera. En hund införskaffades till hushållet och som, hon själv beskriver det, den prestations-prinsessa hon är upptäckte hon snart att man kunde ställa ut och tävla med hundar. Snart var Babbens kalender fulltecknad igen: hon åkte på träningar, tävlingar, utställningar, till veterinären (då hunden hade någon sjukdom/skada jag inte minns nu) samt till uppfödningar för att skaffa en till hund… Innan hon insåg att “nu är jag där igen”. En mycket värdefull historia som bekräftar för oss att det är svårt - nästan omöjligt - att kravla sig ur de gamla hjulspår vi dragit upp inom oss själva. Ofta tidigt i livet med tillräckligt mycket vinster för att vi nästan automatiskt faller in i mönstret. Och Att Prestera blir vårt förstahandsval vid varje typ av svårighet eller motgång. Så även jag. Allt jag ville var ju att må bättre…?

Det jag är stolt över är att jag just i dag faktiskt mår bättre än jag gjort på hela veckan och att det troligen visar att jag ändå har egenskapen att lyssna och - om än för korta stunder - kan släppa kontrollen. Samt vågar visa och berätta att mitt krampaktiga grepp om mina rutiner och mitt kontrollbehov kommer från en plats av rädsla. Skräcken inför risken att: “om jag släpper taget aldrig så lite så kommer hela mitt liv rasa”.

• Vad är jag tacksam för i dag? 

  Jag är tacksam för att jag är omgiven med så kloka, omtänksamma och kloka människor som kan ge mig så här mycket viktig återkoppling och tredjepartsperspektiv på mig, mitt liv och min hälsa. Vilket jag verkligen behöver just nu. Att jag faktiskt provat släppa taget och gett mig själv chansen att vara nyfiken på direktivet: “gör bara saker för att DU SJÄLV VILL, inte för att du tror att du måste beta av en lista eller för att du vet att det lättar på ångesten.” Utgå från återhämtnings-kriterierna: "vad känns bäst för mig just nu?” Inom MBTI-läran är förståelse av funktionen: Fi “introverted feeling”, mycket hjälpsam. Dvs om Fi finns i en högre, styrande funktion är det sannolikt att personen med den aktuella personlighetstypen kommer fatta beslut baserat på “vad känns bäst för mig just nu”? Som förstahandsval i händelse av beslut och vägval i livet. Ställt mot tex logik eller omgivningen. En “motsats” skulle kunna vara Te : “extroverted thinking”, dvs “vad BLIR (logiskt) bäst för GRUPPEN”. Så mår en “Te-dominant” bra. Jag har tidigare utforskat detta fält, fått klart för mig att Fi kommer “på andra plats” för mig (ENFP) och att jag oftast kört över “henne” i händelser av kris och stress. För att istället hänge mig åt mitt gamla hjulspår: Att Känna Efter Hinns Inte Med Nu Så Skit I Det och Bit Ihop och producera fram: Ny Idé för Gruppens Bästa Verkställning Omedelbart - en så kallad “Ne - Te - loop”. Jag vet ju det. Jag VET ju det. Egentligen… suck.

  Jag har tränat mycket på detta, sett de goda resultaten och lärt mig att när jag kommer ihåg att uppmärksamma och nära Fi det vill säga: den sida av mig som “tar hand om” min inre kompass, känslo-scanning av nuläget och kärnvärderingar och LYSSNAR på svaret = mår jag mycket bättre. Det är egentligen ganska enkelt - allt jag behöver göra är att svara på frågan: “vad känns bäst för mig just nu”? Och faktiskt utför den behagliga handling som är svaret. Så styr jag ut på lugnare vatten igen - bort från den våldsamma, framrusande, fräsande forsens kaos och larm - och sakta men säkert släpper ångesten taget. Jag gillar Myers-Briggs personlighetsgteorier och finner dem ofta hjälpsamma. En tanke som kom just nu i skrivande stund. Okej, tack för påminnelsen!

• Om jag kunde leva om min dag, vad hade jag gjort annorlunda? 

  Den dagen jag var på företagshälsan valde jag alltså att testa teorin. Jag avstod ett gympass (kroppen hade sagt ifrån det föregående passet och PT föreslog “mer återhämtning” där jag valde ställa in ordinarie gympass och sikta på nästa). Åkte till bokhandeln, köpte en bok och gick in på ett café där jag köpte fika och läste min bok en stund. Det kändes…bra. Faktiskt. Så det är alltså ingenting jag ångrar. Det finns mycket jag skulle kunna gjort annorlunda de senaste veckorna. Månaderna. Året faktiskt. Men jag väljer att se mina snedsteg som värdefulla tillfällen att lära mig. Vilket är syftet med denna fråga, såklart. Så jag kan säga “om jag kunde leva om MITT ÅR, vad hade jag gjort annorlunda. Se inledningen av detta stycke som svar på frågan. “Läst bok på café för att det ‘känns bäst för mig just nu’”.

2013 fick Sverige ett nytt begrepp att lära sig: prestationsprinsessa. I och med Cajsa Tengblads bok, se ovan.

• Vad har jag gett och vad har jag fått idag? 

  Sista två dagarna har jag verkligen försökt jobba med att omformulera mitt inre samtal med mig själv. Sätta nya etiketter på de handlingar och olika hälsobefrämjande insatser jag vill göra, som just: “Saker Jag Vill Göra Just Nu”. Som jag själv värderar som “kravlöst och lustfyllt”: oavsett vad det är. Och det kanske börjar göra saker lite lättare för mig? Verkar till och med funka för fysiskt träning. Där jag tidigare inte riktigt fått ihop min gamla stenhårda disciplin och mentala kraftarbete att “press mig själv till absolut uttömmande av de sista muskelkrafterna” (“go to fail”) med nya “ta dagen som den kommer/kravlöst”-idéerna. Men i dag har jag - hör och häpna - bara glada nyheter att komma med: Kravlöst & Lustfyllt-inställningen ger positiva effekter på träningen. Ha! Vem kunde anat detta? Jag är faktiskt förvånad själv? Säkert är det jag upplever nu en aspekt av idrottares “Mentala Träning”? Det skulle vara intressant att forska vidare i vad det där egentligen är? För ingen - oavsett motionär eller elit - får bättre sportresultat av prestationsångest. Snarare tvärtom. Detta är jag trots allt helt säker på.

• Vilka insikter har jag kommit till idag?

  Att företeelsen att JÄMFÖRA mig med andra (både verkliga och påhittade tecken på extern framgång hos andra eftersom jag faktiskt inte vet hur dessa människor egentligen lever och har det), låta bluffsyndromet smyga sig in och slå rot bakom ryggen på mig samt TALA I HÅRD, DÖMANDE TON till mig själv när jag begrundar motgångar och jobbigheter i min tillvaro…. 100%, helt utan undantag och definitivt HELT OACCEPTABELT och FEL! Något jag måste lägga av med: på en gång! Tack Åsa!

• Vilka nya tankar har jag haft i dag som jag ej hade i går? 

  Jag trodde på riktigt att jag gjorde massa bra insatser för mig själv, min självkänsla, min självbekräftelse och egenvärde. Går en e-kurs i “Ökad självmedkänsla" där jag lyssnar på guidade meditationer var och varannan dag och på riktigt trodde att jag alltid var ickedömande, tålmodig´och “alltid snäll och varsam mot mig själv”. Gör yoga med samma budskap. Denna bra bok./dagbok. Döm om min förvåning när mina behandlare på företagshälsan upplyser mig om motsatsen. Jag blev på riktigt chockad över detta “besked”: Självmobbning Pågår.

  När jag smält informationen och de olika idéerna kring mig och mitt liv och hur jag förhåller mig till utmaningarna… vilket gjorde mig väldigt nedslagen i flera dagar… kan jag ändå känna ett visst hopp. Detta:

  1. att AVSTÅ från att blåsa upp misstag och motgångar i livet till orimliga proportioner samt benhårt hålla mig själv ansvarig för allt och alla - då, nu och i framtiden - i en felaktig tro om att denna egenvalda militärhårda bestraffning skall på “utveckla” mig till någon som kommer vara väl skyddad från dylikt i framtiden. Humbug!

  2. TALA VÄNLIGARE med mig själv, lägga in fler uppmuntrande tillrop som “det GÖR inget/sånt här händer ibland/det går säkert bättre nästa gång/SLÄPP DET nu, allt ordnar sig”. Som om jag talade med en vän, istället för mig själv. Jag vet, en klassiker. Men uppenbart mycket lättare sagt än gjort.

  På tal om detta: bara för att jag - just nu - är dålig på att identifiera och stoppa ångesten direkt, tala VÄNLIGT till mig själv i mina inre dialoger och börja se mina framgångar och tillgångar MER än det som gått mindre bra: betyder inte att jag skall sluta försöka. Jag är otränad på detta helt enkelt. Eftersom jag redan bestämt att jag aldrig skall ge upp kan jag lika gärna fortsätta träna. För jag märker själv hur mycket mer lugnare jag blir av att snälltolka mig själv. Jag börjar ana att det är just detta som är att “jag skapar själv min egen trygghet”. Mitt lugn. Min harmoni. Minns: “there is nothing to fear but fear it self”… Det ÄR faktiskt sant. Inser jag. Om jag väl får grepp om lärosatsen och FÖRSTÅR den. Inte bara "papegoj-lär” mig frasen utantill. Som Otto och hans apor när de läser Nietzsche.

• Vilka spännande möten med andra människor har betytt mycket för mig idag? 

  Läkaren. Läkaren för att han tycker att vi kan skjuta på eventuell ny medicinering och istället invänta resultatet av den rehab som pågår. Hans ord om att “svackor inledningsvis är vanligt” samt att den mentala mående-kurvan har gått upp och ner den senaste månaden troligen är en del av min läkning. “Ibland måste man må sämre innan man kan må bättre”. Samt att han faktiskt inte ser myndighetstrakasserierna och annat störande på arbetet som det egentliga problemet - “ditt jobb är du duktig på, problemlösning klarar du av = det är egentligen bara vanliga arbetsuppgifter” utan han bedömer att jag istället behöver se över mitt PRIVATLIV istället. Finna nya sätt att “fylla på glädjedepåerna” och må bra? I en tid av stor förändring i och med utflyttandet av vuxna barn. Efter att ha levt hela mitt vuxna liv som ensamstående mamma (de första tio åren med otäck förövare under samma tak men sen äntligen utan) och egenföretagare med i stort sett hyperaktivt liv blir kontrasten till det tomma hemmet (det tomma livet?) enorm.

  Tycker läkaren. Tja, kanske har han rätt? Det ligger definitivt något i det han säger. Jag måste fortsätta fundera på det här spåret. Kanske ligger lösningen här? Att satsa på att bli lycklig och frisk genom att rädda (fokusera på, göra mer av) det jag älskar? Istället för att försöka förstöra det jag hatar? (ja, det är ett Starwars-quote ha ha. Icke desto mindre sant!)

• Vilka spännande samtal har jag haft idag? 

  Träning med PTn (förra veckan) där han, utöver att vi kunde skruva till god form på flera övningar, på temat motivation och mental träning repeterar att: "resultatet vid ett enskilt pass betyder inte mer än att du skall samla information om ‘dagsformen just nu’ och om det eventuellt finns något utanför gymmet att se över - sömn? stresshantering? kost? Viktigt att komma ihåg: Resultat kan bara uppstå ÖVER TID. I svåra tider med exempelvis hälsoproblem är det viktigare att upprätthålla momentum och inte tappa vanan att träna. Än att räkna vikter och repetitioner under de enskilda passen”. Detta har han redan talat om för mig. Många gånger. Men jag har inte förstått. Glömt bort. Nu känns det dock som om jag kommit ifatt. Det alltså det långsiktiga som avgör. Okej. Det visste jag egentligen. Men så så så skönt att höra ändå. Då behöver jag inte längre känna mig rädd för gymmet = och risken att uppleva det lidande som kommer med ett pass där jag presterar sämre än vanligt. Gymmet är min vän. Även i dåliga tider. i SYNNERHET i dåliga tider.

MORGONFRÅGOR:  

• Vad är jag lycklig över i mitt liv just nu? 

  Att det finns tid kvar. Jag inser att jag har mycket arbete kvar med min mentala träning, min inställning till mig själv och mitt liv. Men jag upplever inte det som “kravfyllt eller stressigt”. Därför att DET FINNS TID. Bara jag har tid att själv bestämma tidslinjen framåt så fruktar jag inget. Finns det tid. Så finns det liv. Så finns det hopp!

• Vad kan jag bidra med som höjer min eller andras livskvalitet i dag? 

  Att dela min historia kanske kan hjälpa både mig själv och andra att göra en positiv förändring i sina liv? Mot större självkännedom, ökade möjligheter till påverkan och mer makt över sin hjärna och därmed hela livet samt den härliga, självklara pondus som följer en människa som mår bra och är stark inifrån och ut. Följer henne överallt. Var hon än går.

• Vad har jag bestämt mig för i dag? 

  Att påminna mig om att göra Självbekräftelse-kollen inför varje ny idé jag får i dag. “Vad känns bäst för mig?” Plus att fortsätta skicka vidare alla eventuella ångesttankar - som fortfarande ploppar upp då och då utan någon som helst kontroll eller förvarning - skoningslöst och direkt. Samt använda mitt förstånd och sunda förnuft att acceptera en 50-50-dag. Det vill säga: det är okej om jag inte lyckas till 100% med Självbekräftelse-kollen. Det är lika okej att jag kanske inte lyckas deflektera iväg invaderande orostankar och ångest till 100%. Jag vill långsamt, sakta men säkert ge mig själv chansen att lära mig leva ett “50%-liv” där min livsglädje inte hänger på att jag “lyckas med allt till 100%”!

  Fortsättning:  

• Vad vill jag ge och vad vill jag få i dag? 

  Fina lugna andetag och lyssna in kroppen och knoppen.

• Vilka gränser vill jag sätta i dag? 

  SJÄLVKRITIK! Bara: LÄGG AV!

• Vad vill jag träna på i dag som för min personliga utveckling framåt? 

  Försöka inta en mer nyfiken inställning till konceptet: Släpp kontrollen. Belöna snarare än bestraffa.

• Hur kan jag kommunicera tydligare i dag? 

  Med andra: vara mer tyst själv och lyssna på andra. Be dem själva komma med lösningen på "hur”? Förstå att jag inte behöver tvinga varken mig själv eller andra att “göra som någon säger”.

• Hur och när kan jag använda mina styrkor i dag? 

  Skjut gärna upp till imorgon det du annars skulle tvingat dig till idag. En av mina absolut bästa styrkor är att jag är öppen, nyfiken och alltid villigt att lära mig något nytt! (när jag deppat klart ett par dagar).

• Vad ser jag fram emot i dag? 

  TITTA PÅ TV! Eventuellt gå en liten promenad och drömma om ombyggnation kök. Samt äta spagetti och köttfärssås!

Veckans kampsång:

GOOD RIDDANCE

Greenday

Fuck

Another turning point, a fork stuck in the road
Time grabs you by the wrist, directs you where to go
So make the best of this test, and don't ask why
It's not a question, but a lesson learned in time

It's something unpredictable
But in the end, it's right
I hope you had the time of your life

So take the photographs and still frames in your mind
Hang it on a shelf in good health and good time
Tattoos of memories, and dead skin on trial
For what it's worth, it was worth all the while

It's something unpredictable
But in the end, it's right
I hope you had the time of your life

It's something unpredictable
But in the end, it's right
I hope you had the time of your life

It's something unpredictable
But in the end, it's right
I hope you had the time of your life